Jag gjorde faktiskt slag i saken och började forska i hur jag kan engagera mig politiskt. Det finns ju så mycket jag skulle vilja ändra på och, som tidigare konstaterats, gnäll räcker inte långt. Så jag hörde mig för vem jag skulle kontakta i det parti som kändes mest aktuellt. Sedan slog jag mig ned och författade ett mail till denna kontaktperson, där jag berättade lite om mig själv och frågade om de hade någon glädje av mig. Man kan ju tycka att sådana initiativ borde välkomnas, i ett samhälle där det klagas en hel del på människors bristande engagemang. Men jag fick inget svar. Inte ens ett litet ”Tack för visat intresse, vi återkommer”. Ingenting. Jag inbillar mig inte att jag sitter inne med lösningen på de stora samhällsproblemen, men någonting kunde jag kanske bidra med. För att vara ett demokratiskt system, är det förvånansvärt svårt att bli insläppt. Vi får se hur det hela fortskrider. Skam den som ger sig.

Det finns ju en del saker i vår kära kommun som skulle kunna förbättras. På första plats hamnar väl, naturligt nog, Gottsundaproblematiken. En bekant, som driver ett projekt där ute, undslapp sig: ”Jag hoppas att inte mediebilden av Gottsunda tar stryk av helgens händelser.” Rart, men nog har Gottsunda ett hopplöst dåligt rykte redan innan? Det krävs en hel del för att vända det. Att vissa beter sig som kompletta idioter där bidrar knappast. Politikerna mumlar luddiga haranger om hur de ska ”erbjuda en mötesplats”, ”sätta in resurser för att hjälpa”, ”ordna ungdomsaktiviter” osv. Bla, bla, bla. Kom igen nu. Hårdhandskar, nolltolerans, jävlar anamma. Nu.

/Charlie

Idag läser jag om Gottsunda och helgens elände där. Brandbomber, misshandel och krismöte. Lite hårdhandskar skulle nog vara på sin plats nu. ”Ja, det är ju det klassiska problemet med att de inte har någonstans att vara” hummar polisen. Men vänta nu.. Inte drar man väl igång ett upplopp för den sakens skull om man har någonting i huvudet? Vi hade inte heller ”någonstans att vara” när vi var tonåringar, men lyckades, trots det, bete oss civiliserat. Nolltolerans mot sådant här idiotbeteende efterlyses! Om man inte klarar av att leva i samhället måste någonting ske. Det är dags för konsekvenser av oacceptabla handlingar som dessa. En ö någonstans i Östersjön där ligisterna kan kontemplera över tillvaron tills de börjar förstå läget vore något. Då skulle de dessutom ha någonstans att vara.

/Charlie

Det är ohyggligt svårt, det här med bonusbarn. Vi är en så kallad ”nyfamilj” – ett lite klämkäckt uttryck för ett hopkok av man och kvinna som har en del med sig i bagaget, tidigare barn och nytt gemensamt barn. Kort sagt; människor som har beslutat sig för att göra saker ännu mer komplicerade än vad de redan är. Jag brukar sällan beklaga mig över situationen, men det händer att jag vräker ur mig någon kommentar till någon vän när den berömda bägaren vill rinna över. Mången gång har jag då fått klyschan ”Du visste vad du gav dig in i” kastad i ansiktet. Och nu vill jag en gång för alla säga: NEJ! Jag visste inte vad jag gav mig in i. Ingen gör det! Lika lite som man vet hur det kommer att bli när man får egna barn. Det låter så enkelt i början. Man träffar Mannen. Han är helt ljuvlig, har massor av fantastiska egenskaper, passionen flödar och…han råkar ha två barn. Men det är väl inte hela världen? Gå på Skansen någon gång ibland, steka köttbullar och se på Bolibompa?

Jag inbillade mig att det skulle bli enklare när jag fick ett eget barn. Att min förståelse på något vis skulle öka. Men icke. Snarare tvärtom, faktiskt. Nu har jag ännu mindre lust och ork att trassla med någon annans barn. Det ÄR jobbigt och inte en helt avspänd situation. Dessutom ska man ju ha sin mans ex ingeggad i tillvaron, vilket ingen vill ha. Ex vill man ju helst inte ens höra talas om, än mindre ha telefonsamtal ifrån var och varannan dag, fika med på födelsedagar och stämma av sommarplaneringen med. Idag har de åkt till sin mamma och lugnet infinner sig. Visst måste det vara ok att få gnälla av sig ibland och sedan njuta av detta lugn? Sedan stångas man ju lik förbannat vidare, kämpar och fixar för att alla ska må bra. Allt för kärleken.

/Charlie

Igår läste jag åter igen en insändare från en medelålders människa som känner sig ensam. Det verkar vara ett alldeles för vanligt fenomen. Den här kvinnan frågade sig varför hon inte hade några vänner. Hon var 45 år gammal och lyckades inte få det sociala livet att fungera. Varför blir det så?

Jag tyckte själv, för några år sedan, att det var svårt att hitta nya vänner. Min arbetsplats är hopplöst mansdominerad och det var just väninnor jag saknade. Då var jag singel och därmed inte välkommen på parmiddagar och familjetillställningar. Sedan har det dykt upp en del nya bekantskaper; genom golfen, bekantas bekanta och även genom min man. Men inga riktigt nära vänner. För de är minsann inte lätta att hitta. De gamla, trogna vännerna är oerhört mycket värda. Men jag har nu haft turen att även hitta ett par nya, som jag tror kan bli sådana! Detta i och med att jag har fått barn. Dessa kvinnor utgör nämligen min mammagrupp. Den första tiden ägnade vi åt att prata graviditet, förlossning och bebisar – såsom tanken är med dessa grupper. Nu börjar vi dock upptäcka att vi har en massa annat gemensamt. Igår träffade jag en av dessa tjejer och hennes lilla pojke. När jag gick hem, med ett leende på läpparna, slog det mig hur behagligt det är när man hittar en ny människa som man klickar med.

Men om jag ska snabbanalysera det jag just har beskrivit, så gäller det att följa normen för att kunna hitta nya vänner i vuxen ålder. Helst bör man leva i en relation – så att man är ok att ha med på partillställningar. Dessutom är det en klar fördel om man skaffar barn – annars blir man för alltid utesluten ur den massiva föräldrasammanslutningen..
Jag önskar mig ett forum där kvinnor kan umgås under avspända förhållanden, utan dessa ovan nämnda etiketter. En stående dag på en stående plats, dit vem som helst kan komma och socialisera en stund. Kanske är det inte så svårt att dra igång. Första torsdagen i varje månad, där och där. Den som kommer kommer. Och alla kan ta med sig andra glada tjejer. Sedan skulle ryktet sprida sig som en löpeld genom sta’n. Jag undrar var vi får plats?

/Charlie

Idag läser jag i UNT om vår nye centerpartist Stefan Hannas visioner för Uppsala. Insändaren var, som vanligt, en smula omständligt skriven, men tanken är god. Visst behöver vi visioner! Hans idé är att entusiasmera och skapa en positiv anda för vår stad. Det måste man ändå uppskatta.

I lördags kväll satt jag med ett glas vin, min far och min man vid köksbordet på landet. Vi ramlade åter igen in i politiska diskussioner. Eller ”politiska” – det låter ju urtrist och lite som att vi sitter och rabblar partiprogram. Men det rör sig ofta om hur vi skulle vilja att vårt samhälle fungerade och olika vägar för att nå dit. Jo, visst är det politik. Det finns en hel rad områden där jag skulle vilja förbättra och förändra. Klyschigt nog har det blivit ännu mer så sedan jag blev mamma. För vilken förälder vill inte ordna och fixa omvärlden så att den blir bra för ens barn? Nu sitter jag och funderar över om jag faktiskt ska ge mig in i politiken. Är det helt galet? Det känns tungrott och tröstlöst, men samtidigt är det säkert mer konstruktivt än att försöka förändra via köksbordsdiskussioner.. Jag blir också nyfiken på processen. Hur går det till vid alla dessa nämndmöten och politikerträffar? Går det att få till några visioner och sätta lite fart på gubbarna? Enligt säkra källor är det rätt trögt. Men det innebär också att det behövs nya tankar och andra infallsvinklar. Hrm… Detta tål att tänka på.

/Charlie

För att återknyta till mitt förra inlägg, där jag ondgjorde mig över folk som spyr ur sig syrliga kommentarer till höger och vänster, vill jag nämna en grupp som överraskar i rakt motsatt riktning. På mina eviga promenader beger jag mig ofta till Gränby centrum. På väg dit passerar jag ett ställe där ett klassiskt parkbänksgäng har sitt standardtillhåll. De är antingen där på förmiddagen eller eftermiddagen. Någon gång under dagen passerar polisen och jagar då troligen bort dem. De har fått mig att tänka.

Det är en blandad skara; män och kvinnor, yngre och äldre. Alla har de dock en öl och en cigarett i handen. OCH, märk väl, alla hejar glatt på förbipasserande. Första gångerna märkte jag att all världens fördomar fick mig att skynda på stegen förbi dem. Jag tittade åt ett annat håll och låtsades upptagen. Precis så gör den stora majoriteten som passerar. Samtidigt väckte de en nyfikenhet. Hur har dessa människor hamnat där? Vart tar de vägen när de inte hänger vid sin parkbänk? Jag bestämde mig för lite vanlig hyfs i fortsättningen. Så nu hejar jag lika glatt tillbaka. De är oerhört måna om att stiga åt sidan när jag kommer med min barnvagn. Härom dagen hävde sig en av männen upp på tå borta vid bänken och kikade ned i min vagn. ”Åh, så söt!” utbrast han. ”Hur gammal?” Jag svarade och fick ett brett flin och ett ”Grattis!”. Bara någon dag senare var jag och min man ute och gick. Jag körde vagn och han bar vår skrattande dotter på armen. Vid det tillfället satt en annan man på bänken - ensam med sin ölburk. Han log och ropade: ”Vad lyckliga ni är!”

Hur kan det komma sig att dessa människor, som borde ha all anledning till missnöje, kan bjuda på en vänlig kommentar till förbipasserande? Den spontana tanken nu är troligen: ”För att de är berusade”. Usch. Skjut bort den. För jag har svårt att tro att bitterputtarna blir soliga uppenbarelser av välmening bara för att de får i sig några järn. Nej, det sitter någon annanstans. Och det får bara min nyfikenhet att växa. Vilka är ni, parkbänksgänget? Vad gick fel?

/Charlie

Efter en fantastisk och omtumlande sommar med min fina tös, börjar nu det andra livet göra sig påmint. Det livet som var det enda innan den 23 mars. Min blogg, som jag ägnade en del tid åt i slutet av min graviditet, har fått vila över sommaren. Plötsligt fick jag dock en kommentar på ett av mina inlägg och blev påmind om det behagliga i att skriva. Så nu är jag tillbaka..

Idag funderar jag lite över bittra människor. Det är ett ämne som jag glider in på då och då. Under sommaren har jag tillbringat timmar och åter timmar med att promenera mig genom staden med min barnvagn. Allt som oftast med ett leende på läpparna, då jag har dottern för ögonen och njuter av att gå. Ett antal gånger drar jag ändå till mig argsinta blickar och beska kommentarer. ”Här är det faktiskt högertrafik”. ”Måste ni gå i bredd??” ”Se dig för!” ”Håll undan!” Är det på något vis provocerande med en glad kvinna med barnvagn? Jag begriper ingenting. Tilläggas bör att jag alltid går på gångbana, håller till vänster på vägar och drar mig åt sidan när någon av sta’ns galna cyklister kommer susande.  Det märkliga är, som vanligt, inte kommentarerna eller orsaken till dem. Det är hela inställningen. Neddragna mungipor, suckar och himlanden med ögon. Ljuvligt. Världen blir verkligen toppen då.
Nej, prova att återgälda mitt leende och fundera över om inte det gör dagen en smula bättre. Istället för att ondgöra sig över ett extra tramptag på cykeln eller ett steg åt sidan.

/Charlie

Under påskhelgen har jag, i likhet med många andra, ägnat mig åt en del familjeumgänge. Oavsett om vi umgås med min del av familjen eller min mans, så har vi en tendens att halka in i rätt livliga diskussioner om sådant som känns aktuellt. Både på påskafton och påskdagen innebar detta hetsiga åsiktyttringar om skolan. Jag har alltid tyckt att skolan är oerhört viktig och vurmar för utbildning i alla former. Därför smärtar det att läsa om hur den svenska skolan ständigt arbetar sig nedåt på diverse rankinglistor och att många av våra ungdomar knappt kan läsa när de har gått ut nionde klass. Det måste finnas mängder av saker som går att förbättra!

Påskaftons diskussion ledde till en idé om en ny sorts skola. Efter en del dividerande beslutade vi oss för att gymnasiet vore en lämlig nivå att rikta in sig på. Vår drömskola skulle ha ett alternativt upplägg, där studietakt och kursinnehåll var mer individbaserat. Möjlighet att själv sy ihop kurser och tenta av dem när man känner sig redo skulle finnas. Nog borde det gå att åstadkomma? Så att alla som verkligen vill utbilda sig kan få göra det, men utan att behöva prackas på ett standardpaket. Jag har ju tidigare arbetat som lärare på ett specialinriktat gymnasium. Där var jag bland annat med om att bygga upp en plattform med övningsuppgifter, studiematerial, forum och möjlighet till kommunikation med läraren. Från början var plattformen tänkt för våra vuxna elever, men det slog oss snart att även gymnasieeleverna kunde ha en enorm glädje av den. Och det hade de! Dessutom tyckte de att det var kul att kunna kommunicera den digitala vägen med både mig och sina klasskamrater.

Så varför inte ta det bästa från de olika utbildningsformer som finns idag och tillämpa det i ett bredare perspektiv. Plocka russinen ur universitets-, distans- och högskolekakorna och låt även de yngre eleverna ta del av dem! Jo, visst krävs det en hel del extra jobb för att dra igång sådana projekt och även att löpande driva dem. Men det bör ställas i proportion till de insatser som krävs för alla icke läskunniga, avhoppade och underkända elever vi idag tvingas räkna med.

/Charlie

De senaste veckorna har det talats en hel del om socialbidrag i medierna. Fast det heter tydligen ”försörjningsstöd” nu. Som om det skulle göra någon skillnad. Hur som helst, trenden visar att fler och fler söker, och får, denna form av bidrag. Varför? Oppositionen vill gärna få det till att den sittande regeringen har ökat utanförskapet med sin politik. Men är det verkligen där skon klämmer?

Hos Janne Josefsson i ”Debatt” diskuterades detta fenomen i förra veckans program. Där fanns representanter för en grupp socialbidragstagare som måste ha uppstått de senaste femton åren. Nämligen ungdomar som just har gått ut skolan, inte har lyckats få Jobbet och inte har lust att bo hemma. En tjej i 20-årsåldern ondgjorde sig över att hon inte kunde få socialbidrag. Hon ägde en bostadsrätt i Stockholm och hade faktiskt köpt ett SL-kort för sina sista pengar. Stackars! När jag hör begreppet ”socialbidrag” (eller vad helst de känner för att kalla det) så är det knappast den målgrupp jag tänker på.
Idag på morgonnyheterna såg jag ytterligare en representant för ovan nämnda grupp. Även detta en ung kvinna, som satt och knappade sig igenom jobbanken på Arbetsförmedlingen. Reportern frågade vad hon skulle göra om hon inte hittade något jobb och hon svarade omedelbart att ”då får man ju söka socialbidrag”. Hon var utbildad spa- och skönhetsterapeut och ville ju helst inte jobba med något annat..

När jag gick ut skolan, vilket inte är så ohyggligt länge sedan ändå, så fanns socialbidrag inte ens med i de flestas föreställningsvärld. Det var en sista utväg när man hade provat ALLT annat. Och det är väl ändå så det är tänkt? Inte att det ska vara ett alternativ att ta till ifall man inte får sitt drömjobb. Så varifrån kommer denna absurda attityd – att om jag inte får riktigt som jag vill, så kan jag ju alltid leva på skattepengar? Självklart ska stöd finnas för dem som inte har någon annan utväg, men det ska vara avsatt just för dem också. Kanske kan vi ändra nästa generations inställning till arbete, försörjning och allmänna medel. Så att förmågan att stå på egna ben åter kan ses som något att vara stolt över – oavsett vad man sysslar med.

/Charlie

Så, då var jag tillbaka igen. Efter två sällsamma veckor, fyllda av intryck och nya situationer. Alla kommentarer som jag har fnyst åt de senaste tio åren, i stil med: ”Det där kan du ALDRIG förstå om du inte själv har barn!”, har fått en smula mer substans. Det finns saker som är obegripliga innan man själv får uppleva dem. Barnafödandet och mötet med barnet är sådana. Efter att ha gått runt i den berömda ”babybubblan” i ett par veckor nu, fullständigt fokuserad på rutiner, signaler, blöjor och amning, börjar jag nu vakna till liv igen. Omöjligt då att inte börja fundera över omvärlden igen.

Jag har, i likhet med många andra, en inbyggd skyddsmekanism när det gäller nyheter och det som sker omkring oss. Det finns något behagligt i att kunna skaka av sig vissa saker. Så världen går under om 50 år? Nåja, det rör inte mig. I och med att min dotter kom har jag fått nya perspektiv. Plötsligt känns alla hot närmare, alla problem mer aktuella. Framtiden knackar på. Jag ser på henne och vill genast fixa klimatproblematik, trygghet, minskad brottslighet, bättre skola, fantastisk arbetsmarknad och en behaglig ålderdom. Allt är viktigt. Inget kan vänta.

/Charlie